Jag skulle boktipsat i P4 Västmanland häromdagen men vaknade med taggtråd i halsen och rinnande näsa. Tråkigt förstås, men någonstans inom mig var jag faktiskt lite lättad. Jag hade nämligen bestämt mig för att prata om en bok som jag har svårt att hitta orden om; de fastnar i halsen, ut kommer istället kvidande ljud. Jessica Bab Bonde har sammanställt sex vittnesmål från förintelsen, berättade av personer som hamnade i Sverige men vars familjemedlemmar dog eller i bästa (och sällsynta) fall hamnade någon annanstans i världen. Peter Bergting har illustrerat i serieform och det går inte att värja sig emot hans bilder av barn vars ansikten allt mer liknar dödskallar, ju mindre mat de får. Jag läste Vi kommer snart hem igen en liten bit i taget, pausade och hulkgrät till exempel när Livia berättar hur hon firade sin födelsedag i koncentrationslägret och kamraterna gav henne en bit toapapper och ett skosnöre i present.
Jag tänker på att det finns barn, inte många men samtidigt alldeles för många, vars föräldrar berättar för dem att förintelsen aldrig hänt.
Jag tänker på att det finns ännu fler barn vars föräldrar säger att jo, det har förvisso hänt, men det kan inte hända igen. Dessa barn är många fler och det tror jag är den verkliga faran. Det finns forskning som visar att läsning ökar empatin, speciellt när man blir känslomässigt tagen av det man läser. Jag hoppas därför boken blir läst i skolorna. Det finns en lärarhandledning som jag bara tittat på som hastigast men som jag uppfattade som väldigt gedigen.
Snart finns inte längre något vittne kvar som kan berätta hur det var att se röken efter sina föräldrar blåsa bort med vinden.
Vi kommer snart hem igen är ett respektfullt och drabbande sätt att bevara dessa vittnesmål.
