reflektioner & recensioner

Dagen efter avslutad syntolkningskurs. Jag är exalterad, det här var till och med roligare än jag hade trott och jag fick väldigt mycket beröm vilket känns bra för jag har tänkt att det här nog skulle passa mig och nu fick jag det bekräftat.

Att syntolka innebär att beskriva det som inte framgår av dialog och ljud för personer som inte är seende eller som av andra skäl har svårt att ta till sig visuell information. Det är viktigt att hitta gliporna, det vill säga de pauser där syntolkningen inte stör, till exempel i scenbyten eller mellan dialoger. Jag fick mycket beröm på detta område samt för mitt målande språk. Berättandet ligger mig ju väldigt nära hjärtat och det känns viktigt att ha en förmåga att berätta så att även personer som inte är normfungerande kan ta till sig. Kultur är en demokratisk rättighet.

Kursen var en grundutbildning som fokuserade på hur man syntolkar film. Jag vill gärna lära mig mer om hur man syntolkar teater och konst och hoppas på en fortsättningskurs med samma kursledare. Detta innebär dock inte ett karriärsbyte; det är ovanligt att jobba heltid som syntolk, utan kan vara något man gör på uppdragsbasis då och då utifrån intresse hos Synskadades riksförbund. Jag tänker framför allt att jag kommer ha nytta av det i yrkeslivet, nästan oavsett vad jag jobbar med.

Jag ägnar möjligen orimligt mycket tid i Facebookgruppen Litteraturgäris. Det blir ofta rundgång i diskussionerna. ”Är inte Ett litet liv sjukt överskattad?” (Svar nej.) ”Tips på bra bokcirkelbok?” (Mitt ständiga tips: Väggen av Marlen Haushofer.) ”Färgsortering av bokhyllan, hiss eller diss?” (Hiss, men så har jag också ett väldigt visuellt minne. Det är mig du ska be om hjälp på biblioteket om det enda du minns om boken är att den är grön med gula bokstäver.)

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?”
Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med  utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min c-uppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Jag skulle boktipsat i P4 Västmanland häromdagen men vaknade med taggtråd i halsen och rinnande näsa. Tråkigt förstås, men någonstans inom mig var jag faktiskt lite lättad. Jag hade nämligen bestämt mig för att prata om en bok som jag har svårt att hitta orden om; de fastnar i halsen, ut kommer istället kvidande ljud. Jessica Bab Bonde har sammanställt sex vittnesmål från förintelsen, berättade av personer som hamnade i Sverige men vars familjemedlemmar dog eller i bästa (och sällsynta) fall hamnade någon annanstans i världen. Peter Bergting har illustrerat i serieform och det går inte att värja sig emot hans bilder av barn vars ansikten allt mer liknar dödskallar, ju mindre mat de får. Jag läste Vi kommer snart hem igen en liten bit i taget, pausade och hulkgrät till exempel när Livia berättar hur hon firade sin födelsedag i koncentrationslägret och kamraterna gav henne en bit toapapper och ett skosnöre i present.

Jag tänker på att det finns barn, inte många men samtidigt alldeles för många, vars föräldrar berättar för dem att förintelsen aldrig hänt.

Jag tänker på att det finns ännu fler barn vars föräldrar säger att jo, det har förvisso hänt, men det kan inte hända igen. Dessa barn är många fler och det tror jag är den verkliga faran. Det finns forskning som visar att läsning ökar empatin, speciellt när man blir känslomässigt tagen av det man läser. Jag hoppas därför boken blir läst i skolorna. Det finns en lärarhandledning som jag bara tittat på som hastigast men som jag uppfattade som väldigt gedigen.

Snart finns inte längre något vittne kvar som kan berätta hur det var att se röken efter sina föräldrar blåsa bort med vinden.
Vi kommer snart hem igen är ett respektfullt och drabbande sätt att bevara dessa vittnesmål.

Ibland har jag sagostunder för förskolegrupper (oftast för ålder 3-5) på jobbet och jag tänkte här sammanställa de titlar jag upplever har funkat bäst.

Ska vi va? – Pija Lindenbaum

Erkänner villigt att mitt hjärta klappar extra för den här boken, som jag valde att skriva om i min c-uppsats utifrån tesen att huvudpersonen representerar ett introvert barn. Känner så starkt för Flisan som bara ville vara inne och klippa med sin nya sax medan den något burdusare Berit ständigt söker kontakt, som så småningom tas emot. Pija Lindenbaum har en så bra känsla för barns språk och hennes böcker är en fröjd att högläsa. Given diskussionsfråga efteråt: måste man alltid vilja leka med någon?

Pudlar och pommes – Pija Lindenbaum

Mer Pija, det kan inte hjälpas. I hennes händer blir flyktingfrågan mer relaterbar för små barn, när hundarna vars potatis tagit slut flyr i en gummibåt. Kolla noga på bilderna!

Vi letar skatt – Jesper Lundqvist & Marcus Gunnar Pettersson

Jag snor min egen text från jobbets blogg rakt av

Utanför dörren sitter en tant
med filtar och foton och ber om en slant.

Vi är här för att handla. Vi ska fredagsmysa.
Tanten har vantar. Hon ser ut att frysa.

Den här boken handlar om vad som hände – eller borde ha hänt – efter att ett barn som följt med sin mamma till affären börjat prata med tanten som satt utanför på marken. Barnet vill ge tanten pengar, men hens mamma tycker det räcker med att hon betalar skatt. Då börjat barnet fundera på vad det är för skatt som tanten inte fått ta del av – är den av guld, finns den i en kista? – och hur man ska kunna hjälpa tanten och andra ensamma personer.

Vi letar skatt är årets bästa bilderbok, det törs jag svära på trots att det bara är februari. Jesper Lundqvists rim känns aldrig krystade och Marcus Gunnar Petterssons illustrationer ger nya perspektiv. Trots det allvarliga ämnet känns berättelsen aldrig sentimental tack vare att det nyfikna, kreativa och naiva barnperspektivet är genomgående. En fantastiskt fin bok.

Tillägg: jag försöker alltid prata med barnen kring boken vi läst och sällan blir det så fina samtal som kring denna. Jag brukar inleda med frågan ”hur ni sett någon sitta utanför en butik någon gång?” och sedan går resten av samtalet av bara farten. Denna bok brukar förskolepersonalen också vilja låna med sig tillbaka.

Åh nej Bruno! – Chris Haughton

Chris Haughtons böcker passar extra bra för dig som liksom undertecknad gillar att göra roliga röster.  Åh nej Bruno! är min favorit av hans böcker, kanske för att jag vuxit upp med hundar som lyckades se lika skyldigt oskyldiga ut som Bruno när de gjort något förbjudet. Mycket igenkänning även i Brunos starka ånger och vilja att göra rätt. Väldigt charmig både i text och bild. Möjligen lite problematisk om man skulle ha ett färgblint barn bland lyssnarna då de starka färgerna inte alltid kontrasterar så bra.

Rosor i rabatten, var nånstans är katten – Karin Carlsson & Lars Emanuelsson

Okej, detta är kanske inget litterärt mästerverk. Enkla rim om djuren på lantgården tillsammans med bilder där barnen gillar att leta efter nästa djur, som alltid är lite dolt. Men jag gillar att använda den här för lite yngre barn eftersom man kan introducera TAKK (Tecken som stöd) på djurtemat. Jag går igenom alla djurtecken som förekommer i boken innan jag börjar läsa, och sedan får barnen hjälpa mig göra tecken på rätt ställe.

Här kan man hitta många djurtecken. Boken hittas främst på bibliotek.

Varför finns jag? – Karin Salmson & Lina Sandquist

Jag försöker välja normkreativa böcker som jag gissar att barnen inte läst hundra gånger på förskolan. Gärna böcker om familjebildning – tänk vad många barn som fått lära sig att bäbisar blir till när mamma och pappa kramas. (Jag har en vän som på grund av detta var rädd för att kramas som barn.) Varför finns jag? berättar med enkla meningar om hur en stjärnfamilj kan skapas. Hög fnissgaranti!

Björnarnas dagis – Katarina Strömgård

När alla barnen gått hem från dagis kommer björnarna dit. De klättrar i träd, äter blåbär och myror. Man får följa med en natt via ögonen på ett barn vars kön inte definieras. Det är något mystiskt, men aldrig otryggt, hos de lilamurriga bilderna. (Liten varning: det är inte populärt att försöka mildra förekomsten av ordet dagis inför pedagogerna genom att säga till barnen att dagis är vad man förr brukade kalla förskolan. Risk för småsura kommentarer om att det är helt olika saker.)

Jag får aldrig behovet att ilsketwittra ”fel låt vann!” efter Mello. Känner sällan starka känslor kring priser och utmärkelser överhuvudtaget. Men när Augustnomineringarna tillkännagavs tidigare i höstas, då hade jag lust att kvällstidningsrasa. Jag har sedan jag läste den varit tvärsäker på att Klara Krantz Under odjurspälsen skulle bli nominerad. Huvudpersonen Signe är den mest komplexa och mänskliga tonårstjej jag någonsin stött på i en bok. Krantz skildrar Signes tankar och infall med enorm fingertoppskänsla och det jag uppskattar mest är att hon låter Signe vara kåt och osympatisk. Känsligheten i skildringen gör att läsarna kan förstå Signes motiv bakom att låtsas vara en uppdiktad person på ICQ istället för den osynliga person hon är i skolan, samtidigt som vi kan tycka att hon är för taskig mot den likaledes udda manga-Magnus. Man måste inte vara så jäkla likeable för att få existera och slippa att bli mobbad.

Jag hade lätt att känna igen mig i Signe och kunde ibland närapå kallsvettas av påminnelsen om hur det är att vara tonåring: att kroppen och själen påverkas av en massa nya hormoner, samtidigt som man känner sig alienerad från sin omvärld, samtidigt som man är hemligt dödskär, samtidigt som man ibland blir paralyserad av insikten att man inte förstår varför vi finns.

Obs: Fågeln i mig flyger vart den vill var för mig den självklara vinnaren i sin prisklass utifrån de titlar som var nominerade. Men bland dem saknades helt klart en starkt lysande roman.